"Okey utan Bedövning?"

Sa doktorn till mig i morse då då vi kommit övverrens om att apotekspersonalen samt damen hos dem på vårdcentralen som sade till mig att komma ner och visa upp mig för en läkare, var lite för känsliga.

"Du hade kunnat tagit de där själv faktiskt" sa doktorn." Det är helt ofarligt" fortsatte hon. "Vad bra", sa jag, "Men jag tror inte jag kommer åt ordentligt, eller ser riktigt bra heller för den delen, lite konstig vinkel på armen får jag nog ha" fortsatte jag och visade samtidigt doktorn hur det antagligen skulle se ut om jag gjorde detta själv.

"Är det okey att jag tar bort utan bedövning" sa doktorn till mig "Det går snabbare då" fortsatte hon. "Visst" sa jag, "Jag har hög smärttröskel".

Så doktorn, som var stressad, ny och ung, tog med mig in i operationssalen. Jag har en fin vårdcentral. Men det är samma jobbiga patienter där som alla andra vårdcentraler. Dock slipper vi burkagänget och de skrikande barnen.

Det kryllar av kärringar som krävde uppmärksamhet i korridorerna och män med djupa deppressioner (kom ut ur garderoben tänkte jag då jag såg två av dem i morse) det är ju Pride och allt nu.

"Slå dig ner" sa doktorn och visa på operationsbritsen. "Kan du ligga på sidan" frågade doktorn, "Jupp" sa jag, och såg hur doktorn tog fram sprit, handskar, sax, skallpell, plåster och bandage.

Sen pyssla doktorn lite vid sitt lilla operationsbord där framför ögonen på mig ett tag, tvättade sen rent på stället på min kropp där doktorn skulle operera, böjde sig sedan ner över mig med saxen och skalpellen i händerna, klämde ett tag och skaffade sig ett bra grepp på mig och sade sedan "Säg till om det gör ont" ...

Det gjorde inte ont. Men det blödde. Har jätteplåster på mig. Ser ut som om jag blivit överkörd av en EpaTraktor. Kommer det tillbaks gör jag som jag hade tänkt från början. Tar bort själv. Har bra hemapotek.