Bättre Artig än Oartig

Är jag på väg att säga till två personer på mornarna nu. En ahr jag mött vare morgon i snart en månad, och egentligen flera månader innan semestern med. Men nu nickar vi lätt mot varandra då vi ses. Stan är inte större än så.

Sen är det en karl jag har börjat stöta på arla morgon med, lite närmare slutstationen. Hans jobb fnular jag på. Tror han gör någort liknande det jag gör, allt några snäpp till. Alternativt är han tjuv. Antagligen säljer han korv eller kläder.

Damen möter jag först, inom några kvarters radie. Sen trippar jag på solo en stund och då möter jag mannen. Även han möter jag inom några kvarters radie. Ser jag inte dem två och är hyfsat vaken så tror jag att jag har försovit mig. Ser jag dem vet jag att jag ligger i fas.

Jag är som så, att jag morsar på folk. Har lätt för att känna igen ansikten och kroppsspråk, så när jag har sett dem och deras personer någon gång, och springer på dem ute, eller inne någonstans så säger jag glatt HEJ!

Bättre vara trevlig än otrevlig. När någon tittar på mig så där med en viss blick, så tror ju jag att de känner mig, att vi hälsat, men att jag har glömt vilka de är (är ju lätt disträ).

En gång sprang jag på Magnus Uggla. Tycket karl var så bekant. "Hejhej" sa jag och lyfte på armen som en morsning. Gick flera kvarter innan jag kom på vem han var och att jag inte alls känner honom.

Dert är flera sammalika personer jag möter på min morgonrutt, men dessa två har etsat sig fast. Antagligen för jag ser att de med noterar att vi ses på cirkus samma ställe varje morgon.

Salming har jag mött med. Men som sagt. Han stalka jag.