I show you

Igår mätte jag snopp med kollegorna. 4 mot 1 och min var längst.

Inte bokstavligt... under min frånvaro har man tagit ett jobb från mig (det som var mest roligt, naturligtvis) och gett det till en grupp på 4 som ska samverka och jobba ihop.

När jag sedan är åter så "bjuder man in" mig att delta i denna samverkan (med nytt namn).

Jag ställde först snabba frågor som;

-vem ansvarar för vad?

-hur går ni tillväga?

Insåg snabbt att här har man mötestid för universum..(att jämföra med; att man skriver till universum). Ingen kunde svara på nåt och man svamlade fram att "det är i sin linda".

Den person, som har minst kunskap i ämnet, är också den som är mest ivrig.

Han har drivit och stretchat möjligheter till det oändliga.

Han vill vara projektledare men har ingen som helst kunskap i ämnet.

VGurra är oerhört mån om denne lille verbale fransos så när man närmar sig med utdragna klor så måste man framförallt vara taktisk.

Och detta var jag ihop med min kompis, USB-stickan och dragplåstret PPT-presentationen.

Jag hade en noggrannt planerad ensamtid med VGurra där jag gick igenom mina kunskaper i ämnet. Fin mall (he like) med kompetenta ord som dansade fram och avslutningsvis..virveltrumma.... En ekonomisk översikt!

VGurras ögon lyste.

Då tog jag fram giljotinen och sa;

-4 personer är för många, det är mer effektivt med 2 personer i gruppen.

Han skickade genast en möteskallelse till samtliga med överskiften "Nuläge och framtid".

Jag tackade för mig, gick direkt till samverkansgruppen och smålog. Fransosen frågade; VGurra har skickat en möteskallelse till nästa vecka, har du fått den?

Jag svarade med låg röst; -Jag var där.