Tålig

Är jag. När jag öppnar dörren och trapphuset är becksvart på mornarna och jag inte ens bryr sig om att trycka på lampknappen för att jag vet att lamporna inte kommer att lysa för det. "Jahaja..." muttrar jag bara då jag inser läget. Jag har ett väl utvecklat mörkerseende som jag fått av att bo här. Jag låser min dörr i mörkret och har lärt mig treva med fingrarna riktigt bra på dörren de senaste åren).

Tappar saker gör jag ofta, där i mörkret, och då är det handväskan som åker i golvet. Eller soporna eller tidningsinsamlingen. Men det beror på att jag är trött. Och nyvaken och at hjärnan inte är riktigt igång ännu. Har man bara varit uppe i 10 minuter så kan man inte begära att hjärnan hänger med vid detta arla klockslag.

Sen går jag ner för dessa slingrande trappor. I beckmörkret. Det blir ju inte ljusare heller framöver, men här har man varit med förr! Då tar jag fram ficklampan och har den i handväskan under några månader. För lite vill jag se när jag går med händerna fulla med kassar på vägen upp för de snirkliga trapporna som leder upp till min lya. Jag bor givetvis högst upp. Ner spelar ingen roll av någon anledning. ANtagligen för att jag kan sparka ner sakerna med hjälp av tyngdlagen, och så är det jobbigare att sparka upp matkassar med matvaror än att sparka ner tidninginsamlingspapper. Eller sopPåsar.

När det sen har gått kanske två veckor (iaf på hösten eller vintern) så brukar någon av oss grannar ringa till fastighetsskötaren. Vi brukar turas om. Någon gång under mörkläggningen av våra trapphus krockar vi grannar med varandra bestämmer då vem som får ringa denna gång.

Så är livet med privatvärd. Och Sveriges absolut slöaste fastighetsskötare.