Kastanjen

Som jag HALKADE på för ett tag sen har sen dess bara gett Smärta. Pain. Det gör ont som bara den. Både då jag går och står sitter och kryper och ålar. (Fråga inte). Då vi tränar och jag blir nertvingad på knä av Kollegan för att det är meningen att jag ska göra graciösa eleganta övningar så säger jag AJ ganska snart både i min skalle samtlite lite ljudligt.

Sen börjar jag pilla på det stackars knät. Trycker fast det gör ont som fan. Tittar på Kollegan som nu vant säger utan att titta upp på mig "Nej jag tänker inte röra på knät.." (Jag har väldigt ofta velat ha en secund opinion gällande knät dessa veckor kan vi lätt säga)

"Tänk om benet är av..." sa jag härom veckan. Skulle vara typiskt mig. För jag är ingen som springer till doktorn för minsta lilla.

I helgen här blev knät lite noga undersökt av mig. Det är en kapselLiknande sak med vätska eller någonting liknande (BLOD!! Säkert)som åker runt där vid och runtomkring knäskålen. Ena sidan ev benet är stålhårt. Stålhårt och ömt. Och SÅ vältränade är jag inte. Att jag har stålben liksom.

Så i morgon är det jag som sitter utanför den där elaka Amerikanskans rum nere på DoktorsMottagningen. Får se vad hon hittar på. Kanske hugger av benet på mig. Antagligen. Före dess sätter Amerikanskan en spruta (men bara om jag har tur)och tar sen fram en STOR kniv, sätter den mot mitt ben och skär sen saktasakta upp mitt ben medans det töms på blod...

Eller Var, eller benmärgsvätska eller vad det nu är där inne. Ingen bedövning blir det iaf. Säkerligen. Alla gånger. Me Not Ge läkare lusten att vara empatiska eller känsliga i sin handhavande av mig. Det är inte lätt att vara en hårding som jag..

Precis som SIST jag var däre opererades jag utan bedövning. Fast inte av Amerikanskan. Utan av en annan kvinnlig läkare.

Läkarna gillar att plåga mig, så är det bara. Eller så bokförs det noga, i mina journaler hur pass mycket smärta jag tål. Som de sen sitter och poängsätter på sina julfester. Undrar när finalen går. Jag har ju tävlat i nästan 30 år nu.